Armando Lucchini
Pèder dl Arrigo ch'al dediché la sô vétta al teâter bulgnais e al fundé anc una cunpagnî, Armando l é l autåur ed vêrs dala lérrica bucòlica, come quall ch'avän méss qué såtta. In pió ed cantèr la canpâgna, al fé anc däl descriziån pénni ed romanticîsum såura a Bulåggna.
Padre di quell'Arrigo che dedicò la vita al teatro bolognese e fondò una compagnia, Armando è autore di versi lirici bucolici, come quello che segue. Oltre a essere cantore della campagna, è anche un romantico descrittore della città di Bologna.
Una sîra int la bâsa
Vlè da una nàbbia alzîra
int al calèr là zå, vêrs sîra,
al såul, un pôc smurtlâz,
de drî da un filèr d fiòpi
al s và a arpiatèr filtrànd,
tra bròca e bròca, i ûltum râz.
Äl tåurnen, finé l'ôvra, äl risarôli
vêrs cà, par vatta ai èrzen d Raggn
in mâsa, cantànd
ónna ed cäli âri canpagnôli
che in lèrghi nòt
äl s pêrden vêrs la bâsa.
Al bióic dal prè vêrs l aib
äl bîsti al pèra,
la métt a lèt l'arzdåura äl såu galén,
di ragazû i fan la stréjja int l'èra
e un umarciôl la brôda al dà ai ninén.
As vadd un branc ed pîguer par la strè,
ch'al lîva un gran spulvrâz
e ch'al scudòza i canpanûz,
sbandèrs, tótt spavintè,
s'ai pâsa un'automòbil o una bròza.
L é andè zå al såul,
tinzànd di sû culûr
un'ûltma stréssla ed zîl,
come un basén ch'al lâsa al saggn,
e al dsmånta in sfumadûr
ch'äl van da un rôsa,
a un lélla, a un zâl pajén.
Da una cisénna dspêrsa
una canpèna la manda in gîro
i tócc dl'avemarî,
con våus pió dabbla
un'...
|
|
|
|
|
|