Quinto Ferrari (1907-1985)
Quínto Ferèri al fó un poêta masmamänt in mûsica: al fé däl canzån såura di argumént prufónnd e personèl come i sû afèt o la pòra dla môrt (naturalmänt sänza dscurdères dla vänna umorésstica), fagànd acsé nôva la canzunatta bulgnaisa. Al taché a cantèr i sû tèst såul da pensionè, mo al scréss tótta la vétta, dàndes anc di pzulén ed poesî alîgra come qualla ch'a psî lèzer qué såtta.
Ferrari fu un poeta soprattutto musicale: fece infatti canzoni che trattavano temi profondamente intimi come i suoi affetti o la paura della morte (naturalmente senza dimenticare la vena umoristica), rinnovando in tal modo la canzone bolognese. Cominciò a cantare i suoi testi solo da pensionato, ma scrisse tutta la vita, dando anche alla luce scampoli di poesia allegra come quella che potete leggere qui sotto.
La prezedänza
Pr una siòca questiån ed prezedänza
dû òmen s êren méss a litighèr.
I asptèvn äl dåu mujêr, con inpaziänza,
ch'i déssn un tâi. Mo an i êra gnínt da fèr.
Ón gêva: "Mé arivèva dala dèstra
e ló, al mi prepotänt, l à vló pasèr..."
E cl èter: "Mo csa dîsel, sänza tèsta!
Chi êl cl inzgnîr che a ló al i à insgnè a guidèr?"
"Mo al stâga zétt, autéssta da rumànz,
csa vôlel dèr, leziån ed guîda a mé?
Sèl cus'l é ló? L é un gran tèsta de manz
e al cradda ch'an s pôl dîri manc d acsé".
"Sént bän st cretén! Csa craddl ed fèrum pòra?
Ch'al bèda a cus'a i dégg, al mî pôvr òmen,
s'l avérra al sô spurtèl e al vén qué fòra
con dû cazût a i stianc tótt'dåu äl côren!"
"Csa cràddel pó d risôlvr, al mî sbrufån,
(la gé ...
|
|
|
|
|
|